Oj, här händer det grejer! Varje dag. Så otroligt mycket att ordna och fixa hela tiden och så många intryck varje dag.
Att äntligen få packa upp allt gammalt bohag som stått lagrat i elva år (sedan branden på Potatisåkern) är lite grand som julafton för vuxna men också en väldigt stor känsla av tillfredställelse för mig. Detta har jag längtat otroligt mycket efter, att få tillbaka vårt hem, det hem vi hade skapat och som så hastigt rycktes ifrån oss. Vi hade ändå turen att inget brann upp och att vi hade köpt huset i Ljunghusen och redan hunnit inreda där så att vi kunde flytta dit. Jag var höggravid med Matilda och önskade bara komma till en lugn plats. Det var och är jag väldigt tacksam för. Alla saker från vårt första hem hamnade på lager i tron att vi snart skulle hämta dem. Så blev det inte. Vi har inte orkat eller haft lust.
Nu är det i alla fall dags att återskapa och nu äntligen händer det. I ett nytt hem kommer man på sjutusen småsaker som man behöver och som man tagit för givet innan. Det resulterar i många timmar på IKEA och diverse inredningsbutiker.
Vi kunde dock inte bo bättre för just de ändamålen. Två km från vårt hus finns en marknadsplats lik Svågertorp. Jag har nu också insett att det som inte finns att få i Schweiz är inte värt att ha. Här saknar du ingenting, tvärtom, här finns verkligen ALLT!
Mamma och jag har utforskat varenda butik och på ett par ställen, som tex i Schweiz eget förnäma möbelvaruhus Pfister, har jag redan skapat goda kontakter. Jag har också blivit kompis med killen som driver varuhusets kafé, efter ett antal luncher och kaffepauser där. Han frågar nyfiket om hur det går för oss medan han serverar underbara hemlagade pajer med sallad, italiensk glass i världsklass, kaffe från supermaskin och självklart kan du köpa dig ett glas lokalt vin! Priserna på maten är dessutom ovanligt humana.
På mindre än en vecka har jag lärt mig att hitta i gångarna på Hornbach, Coop, Pfister, IKEA, Migros och Jysk samt fått lite nya ”vänner”.
Det är inte bara mitt lokalsinne som får jobba, här måste jag verkligen träna min franska varje dag! Schweizarna här talar ofta inte så bra engelska om de ens kan det. Fler talar tyska än engelska och det blir min räddning. Inte minst när jag gör samtal till olika myndigheter och föreningar…som Schweiziska ridsportsföreningen tex. Då är tyskan guld!
Men i de fall när inget av dessa två språk fungerar blir det ett väldigt sjåande med den gamla skolfranskan. Det är nog tur att jag är ganska modig, och orädd för att säga fel, för det blir troligtvis väldigt intressanta meningar för mina nya landsmän mellan varven. Tillsammans med levande charader och glosor som staplas på varandra har det ändå löst sig och jag har fått vad jag vill ha. Jag måste säga att jag är så imponerad över hur trevliga, hjälpsamma och obesvärade alla är här.
Som när jag kommer fel i en av alla dessa märkliga refuger och rondeller som dyker upp överallt, ibland bara med ett tiotal meter mellan sig, och folk får tvärstanna för att släppa fram idioten i den stora bilen med utländska skyltar. Istället för att hytta med näven nickar de menande eller slår ut med armarna och skrattar?? Lite som att de tänker, ”hoppas, här blev det lite tokigt”. Jag drar efter andan, tackar och kör vidare. Känner mig helt förbluffad.
I alla de möten jag haft med människor här, både i telefon och öga mot öga, slår ödmjukheten emot mig som en varm filt. Alla visar tålamod för att jag försöker få fram mina önskemål med konstiga franska fraser. De skrattar vänligt och hjälper mig på traven med allt från hänvisning till att överräcka en servett när jag nyser. Sen avslutar de med att önska mig en trevlig dag med ett leende på läpparna. Detta händer både på myndighetsnivå och inne på Hornbach där de anställda arbetar i obeskrivligt varma och syrefattiga lokaler utan luftkonditionering. Jag hade verkligen förstått om deras tålamod hade börjat tryta. Mamma och jag stod knappt ut de stunder vi själva var där.
Och mamma ja, vilken stålkvinna! Timme ut och timme in har hon följt mig som en svans och stöttat mig i alla beslut och bollat tankar med mig. Trots värmen, trots ibland många timmar utan mat (förlåt mamma) och trots att jag själv inte alltid orkat hålla flaggan i topp, har hon stått där som en fura vid min sida. Inte anklagat mig, inte pressat mig utan bara låtit mig hållas och hängt med. Nu vet jag var jag fått min uthållighet ifrån. Tack mamma! Du har varit fantastisk!!
Utanför mitt sovrumsfönster ansar, klipper och vattnar bonden våra vinrankor, och när jag känner doften av nyklippt gräs påminns jag om min barndoms somrar i Flyinge hos mormor och morfar. Jag tror för övrigt att mormor hade trivts här. Hon var elegans personifierat, älskade språk och vackra miljöer. Hon hade passat här.
Inne i huset arbetar i skrivande stund ett par montörer med att bygga ihop barnens nyinköpta sängar. Jo, vi hittade sängar till slut. Idag har även skoluniformerna beställts, adressändring ordnats och ett antal papper från Skatteverket som behövs här nere är fixade. Mycket papper blir det.
Resten av familjen är på väg ner genom Tyskland i afrikavärmen som pressar utanför bilen. De är här i kväll och jag kan inte vänta att få välkomna dem i vårt nya hemland. Jag trivs redan som fisken i vattnet och Anders kommer också att trivas perfekt, det vet jag. Barnen behöver kanske lite mer tid att acklimatisera sig men vi har ingen brådska. Nu börjar vi snart vårt stora äventyr tillsammans alla fem och vi har all tid i världen!